Villan de flyttade in i låg på en stilla gata på baksidan av ön. Den var byggd 1942 eller 1943. Utanför huset står pojken och byggmästaren uppställda för att fotograferas med en lådkamera. Det måste ha varit pappan som tog bilden. Tidigare hade de bott längre upp på ön, nästan på toppen ovanför stenbrottet. Senare när pojken blev äldre blev det en sport att ”låna” roddbåtar och ta sig över till varvet. Det var den mest spännande lekplatsen som fanns, särskilt om de blev jagade av vakterna vid varvsporten. På vintern jumpade pojkarna på isen. Bo ramlade i under en frukostrast men drogs upp av några klasskamrater. Fort hem och bytte till torra kläder så att inte fröken skulle märka nåt. Hur dum får man bli? När hans mamma kom hem från städjobbet låg hans blöta kläder i badkaret. På den tiden blev det stryk.

Men nu var det en liten pojke som stod där. Vägen var full med vedtravar, Stockholms energireserver tycktes fylla hela ön. Men det låg ved travat överallt i stan. Tur att ingen tuttade på. Men då förstod han inte varför vedtravarna fanns där. Senare var de till för att kunna luta sig emot när han lärde sig cykla. Cykeln hade han fått av farbror Wilhelm som var doktor på Stureplan 2. Dit gick pojken när hand hade ont i öronen. Det gjorde ännu mer ont när doktorn stack hål på öronen. Ärren syns där om man tittar in i örat. På väg ner i hissen en gång öppnade mamman gallergrinden lite fort. Pojkens fingrar fastnade och han skrek som fan och blodet sprutade. Men även den gångne var farbror Wilhelm snäll och sydde ihop långfingret. Ett stort ärr blev minnet.

Men pojken  förstod att det var krig. I det nya huset där de bodde på nedre botten var det ofta fullt med folk som talade om kriget. Det fanns ett litet kontor i markplanet som sen blev garage. Där hade pappan och farbror Kurt en firma för import och export. Pojken visste inte vad det var annat än att mamma sa att de kunde tjäna pengar. Det blev inte så mycket pengar av firman och kontoret var mer en mötesplats för exiltyskar och en möjlighet för pojken att samla på märkvärdiga frimärken. De kom från Mexico, Palestina, Tunisien och Tyskland förståss.  Pressårdet Tennant vid brittiska ambassaden vet mer om vad de sysslade med och skriver om det i sina memoarer. Dr. Jan Peters var förbannad på revisionisterna i Tyska Kulturförbundet. Men så var han en äkta DDR kommunist när jag träffade honom långt senare på restaurangen på Sturebadet. Jag undrar vad han har för synpunkter på saken i dag.

I lägenheten som bestod av fyra rum och kök tog pappan pojken i knät och lyssnade på radion på söndagarna. Efter gudstjänsten, eller var det före, så spelades klassisk musik en timme. Så lärde han sig förstå Beethovens tredje symfoni och Tjaikovskis  1812, för att inte tala om Beethovens nionde symfoni och hur han älskade Haydens trumpetkonsert. Har ni tänkt på att i slutet av ”1812” när Moskva brinner och fredsklockorna ringer så hör man den gamla ryska nationalsången. Den som spelades före revolutionen och den som nu efter Sovjets sönderfall återtagits. Vi som följde olympiader och VM i hockey fick alltid lyssna till den nya nationalsången när ryssen vann. Beethovens trea och ”1812” handlar ju egentligen om samma sak, Napoleon.

Pojken minns också att pappan tog papper i folioformat och vek samman till ett gult linjerat häfte för frimärken. Pedagogiskt klistrade han in kartor från de olika länderna varifrån det kom frimärken. Kartorna kom från en gammal kalender. Pojken tyckte det var spännande.

Ett annat minne är från sommaren när pappan tog honom med på en utflykt. Bara de två. De tog bussen till Fridhemsplan och sedan spårvagnen till Nockeby. Sen gick de över bron till Brostugan. Pappan hade svårt att gå och andades tungt. Pojken hade fått skjuta på i uppförsbacken till torget där de tog bussen.

Mitt emot Brostugan betade några hästar som pojken ville mata med gräs. Han kröp under staketet och repade gräs medan han gick mot hästarna. Men en häst tyckte inte om pojken utan sprang över honom och satte en hov i huvudet. Tyckte väl att han hade nog med gräs. Pojken minns ännu att en man i soldatuniform hoppade över staketet och kom springande mot honom. Pappan stod lugnt och väntade vid staketet. Han hade aldrig klarat det hoppet. Pojken las ner på trottoaren och pappan lade ett förband runt huvudet som snart var rött av blod. Men pappan tog det lugt.

Mamman såg dem kliva ur taxin på ön och förundrade sig över att pojken hade tagit med sig den röda toppluvan en sommardag.

På ett foto ser han flera år senare pappan och mamman i var sin fåtölj i vardagsrummet. Det ser väldigt lugn ut och solen skiner där ute. Det måste ha varit samma fotograf som tog den bilden som bilden med den sovande pojken och kaninen ”Enöga”. En vit leksakskanin av okänt ursprung som hade tappat ett glasöga. Den finns kvar, dammig i en bokhylla.

 För att komma till ön var de tvungna att ta trådbussen. Ja, den som föll i vattnet vintern 1948. När han minns vad det kostade att åka buss var priset 35 öre. Om man klev av på den första ön sparade man fem öre, som tillägget kostade för att får åka till den större ön. Så gjorde ungarna som ville spara till en matinén på söndag på biografen Orkanen. En annan inkomstkälla vara att kolla under trallorna i telefonkioskerna. En tioöring här och en annan där blev snart till en biobiljett på 40 öre, eller var det 50 öre.

En natt vaknar pojken av att mamman skriker. Han sover i sin säng nedanför en stor äventyrskarta över världen. Över världen flyger ”Pojken i kappsäcken”. Under sängen ligger ormen och väntar på sitt byte i mörkret. Pojken far upp och springer ut i hallen. På nätterna går han ibland i sömnen och kissar i städskåpet. Kan inte hitta rätt till toaletten som är dörren bredvid städskåpet. Ingen säger nåt men han skäms.  Nu kissar han in pyjamasen.

Mamman skriker. I sovrummet ligger pappan död. Han ligger på rygg i sängen men med fötterna på golvet. Hade suttit upp i sin astmaattack men fallit baklänges ner när hjärtat slutade slå. En injektionsspruta med adrenalin ligger fortfarande i pappans hand. Han är ju läkare egentligen men med yrkesförbud i Sverige. Han är flykting. Och Bollhusmötet i Uppsala hade satt stopp för att utländska läkare skulle ta jobben från de svenska. Judar eller inte. Mamman skriker efter vatten och när hon har glaset i handen försökte hon få den döda pappan att dricka. Hon håller upp hans huvud och försökte pressa in vattnet mellan hans läppar men vattnet rinner bara nerför halsen på kudden. Varför skulle han dricka när är var död?

Det är några dagar före julen 1946. Ute snöar det våldsamt. Det dröjer länge innan en ambulans kan komma. Grannen tar hand om pojken när mamman följer med till sjukhuset. Det bara snöar mer och mer. Pojken är nästan precis sex och ett halvt år gammal.

 

inge

15 september 2008 17:14

Janne! Kaninen fick du samtidigt med Nalle

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan,Jag lägger upp lite bilder från i helgen eftersom Janne verkar ha fullt upp med slutprov mm./Sandra...

Jag lämnade Socialdemokraterna som jag varit medlem i sedan l973. Det har väl varit många gånger som jag inte varit införstådd med hur partiet har agerat men det är högt i tak och jag var med för att jag står för reformism och humanism. Men jag klara...

Ja, jag har inte vunnit på Triss eller fått oväntat besök till kaffet. Någon gång skall väl träningen ge resultat. Långsamt växer styrkan och med den möjligheten att genomföra de fysiska övningarna. Före Jul kunde jag ju klättra i rep och i dag lyck...

 Jag tror att jag fick mitt körkort 1959. Sen dess har jag haft en parkeringsbot på Gärdet i Stockholm, betalt böter för en fortkörning i Haninge och tre gånger har jag stoppats vid poliskontroller. Vid det ena tillfället fick jag göra en alkotest (S...

För några år sedan hade jag möjlighet att i Norge delta i ett antal kurser i medlingsteknik. Det var en hel del teori och naturligtvis rollspel och andra övningar.  Den norska kursledaren använde sig av en teknik att minst två gånger om dagen låta os...