Köket i lägenheten på den lugna gatan på den stora ön var som ett L. Innanför låg matsalen som hade blivit hans sovrum. ”Pojken i kappsäcken” flög fortfarande över världen ovanför hans säng. Men ormen hade försvunnit. Kanske låg den kvar i rummet som nu var uthyrd till en inneboende. Han var snäll och kom från Valdemarsvik och hette Lennart. I ett rum närmare badrummet, ja där pappan hade dött, bodde tant Bernharth. Tant Bernharth hade suttit i koncentrationsläger och hade ett nummer intatuerat på underarmen. Hon var snäll liksom hennes dotter som polade med en kille som hade motorcykel. Han var häftig. Mamman och tant Bernharth arbetade på samma firma som sekreterare. Ett tjeckiskt företag som importerade lite av varje.

De två rummen måste hyras ut för att mamman och pojken skulle ha råd bo kvar.

Han hade tagit kökskniven ur en låda vid diskbänken. Ja köksknivar brukar ligga där. Nu när mamman jobbade fick han hjälpa till med middagen så han visst var grejerna fanns. Han kom ju hem tidigare från skolan och såg till att maten var klar när hon kom hem. Han var nog bar åtta år. Kanske någon annan som bodde med dem hjälpte till också. Men alla kom ju hem senare än han och mamman hade lärt honom att laga mat. Det var rätt fattigt. Ofta hade de bara välling hela veckan. Kanske inte så svårt att tillreda mat då.  Senare kom han att tycka väldigt illa om välling. Bara lukten av barnvälling fick honom att lämna spisen. Så när han gjorde välling till sina ungar tog han bara varmt kranvatten så slapp han stå och värma upp den i en kastrull.

När mamman var på sjukhus, oklart varför, så kom en socialtant och lagade underbara pannbiffar åt honom. Det var världens snällaste tant. Han längtade så att mamman skulle hamna på sjukhus för att han skulle få äta och bli mätt. En gång knuffade han henne i badrummet så att hon föll i badkaret och slog huvudet mot kranen. Badkarskanten blev alldeles rött.  Då hamnade hon på sjukhus och han fick äta de goda pannbiffarna igen.

Så visst var han mordlysten. Han hade nästan dödat en pojke i lekparken trodde han. Kastat sand på den lilla grabben och sparkat. Och en gång hade han medvetet glömt en lekkamrat som stod bunden vi ett träd. Dom hade lekt ”indianer och vita” i skogen mellan vägen och badet. När alla skulle hem till middagen, ”glömde” han bort fången. Men det blev ett sju helvetes liv när en unge saknades hemma vid något middagsbord, så tillsammans med en ilsken pappa fick han gå dit och lossa kompisen. Och med en örfil från pappan svidande på kinden fick han lomma hem. Dan därpå var det glömt. Edvard Persson körde förbi i sin Studybaker och Adolf Jahr vandrade hem lite ostadig på benen som vanligt. Dom bodde på var sin sida om mamman och pojken.

Men nu hade åttaåringen en stor kökskniv i handen och kastade sig fram mot mamman. Han skulle hugga henne i ryggen. Smyga på henne som Siste Mohikanen. Eller hade han inspirerats av ”Skatten vid Silversjön” av filuren Karl May (1891). Just som hugget kom vände sig mamman om och klippte till honom med en rak höger så han kastades bakåt mot köksdörren. Där satt han på golvet med kniven i handen och grät. Han hade inte ens nuddat henne med knivsudden.  ”Det där gör du inte om”, sa mamman och fortsatte att vispa den äckliga vällingen. Efter det brydde han sig aldrig mer om sin mamma. Han brydde sig bara om att hon skulle dö. Det värsta tyckte han var, att hon blev 98 innan hon äntligen dog. Men det var väl straffet.

Ja, sen förstår ni nog att pojken hamnade hos en psykolog. Det blev på Erikastiftelsen som då låg i Äppelviken. Där fick han göra tester genom att leka i en sandlåda medan en tant skrev upp vad han gjorde. Alla lekar slutade på samma vis. Han mördade sin mamma.

Sen rymde han från huset när han tyckte att lektanten, psykologen, borde har förstått budskapet. Med en enkrona betalade han på spårvagn 12 som tog honom till Tegelbacken. Med växeln på kronan kände han sig rik. Han skulle göra som pojken i kappsäcken ovanför sängen. Resa. Det tog många år innan någon hittade honom igen och han berättade aldrig var han hade varit.

En gång senare i livet i tjugoårsåldern gick han till en psykoanalytiker för att prata om sin mamma. Efter en timme sa analytikern – ”Det vore nog bättre om din mamma kom hit i stället”.

Där fick hon!

PS. När beskedet kom att de skulle få svenskt medborgarskap var mamman glad. Pojken ville bara se "stämplarna" som såg ut som frimärken. När mamman skulle hämta det fina pappret på länstyrelsen på Brunkeberg Torg var det stopp. Mamman var skyldig staten 200 kronor för begravningen av pappan julen 1946. Det var nu 1948. Pengarna skulle återbetalas till socialbyrån. Förtvivlat ringde hon Hjalle Mehr och andra socialdemokrater i Stockholm. De samlade in en tia här och en femma där. Efter ett par timmar åkte hon taxi till socialbyrån på ön och betalade sin skuld. Med kvittot i handen fick hon sitt svenska medborgarskap och pojken också. DS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan,Jag lägger upp lite bilder från i helgen eftersom Janne verkar ha fullt upp med slutprov mm./Sandra...

Jag lämnade Socialdemokraterna som jag varit medlem i sedan l973. Det har väl varit många gånger som jag inte varit införstådd med hur partiet har agerat men det är högt i tak och jag var med för att jag står för reformism och humanism. Men jag klara...

Ja, jag har inte vunnit på Triss eller fått oväntat besök till kaffet. Någon gång skall väl träningen ge resultat. Långsamt växer styrkan och med den möjligheten att genomföra de fysiska övningarna. Före Jul kunde jag ju klättra i rep och i dag lyck...

 Jag tror att jag fick mitt körkort 1959. Sen dess har jag haft en parkeringsbot på Gärdet i Stockholm, betalt böter för en fortkörning i Haninge och tre gånger har jag stoppats vid poliskontroller. Vid det ena tillfället fick jag göra en alkotest (S...

För några år sedan hade jag möjlighet att i Norge delta i ett antal kurser i medlingsteknik. Det var en hel del teori och naturligtvis rollspel och andra övningar.  Den norska kursledaren använde sig av en teknik att minst två gånger om dagen låta os...