På sommaren gick hästarna på skogen för sig själva. En av dem hade en bjällra (gjuten) som klingade högt och hördes långt. När vi behövde hästarna på sommaren vid slåttern, var det till att gå ut och leta rätt på dem i skogen. Det var spännande för vi visste ju inte hur långt vi skulle behöva gå.

Men nu var det vinter och pojken skulle åka till gården igen. Tågresan blev den samma som förra gången.  I Ånge byttes det åter till ånglok. Konduktören undrade verkligen om han skulle stanna tåget vid den lilla anhalten, för det var bara pojken som skulle stiga av. Och än en gång reste han tredje klass med träbänkar. Han hoppade ner från fotsteget på vagnen och försvann ner i snön på banvallen. Där stod han med snö upp till halsen. Han var ju trots allt bara 9 kanske 10 år. Den mindre kappsäcken kom efter och försvann i snön någonstans bredvid honom. Tåget tuffade iväg och pojken frös. Mamman hade ju inte riktigt tänkt sig att han skulle stå i snö upp till halsen.

Så hörde han bjällrorna och såg hästen med släden komma utmed spåret. Anhalten var så liten att pojken hamnat lång bortom den lilla plattformen. Det ångade om hästen. Dom hade kört rätt fort för att nå tåget i tid. Sten eller Einar drog upp pojken i släden och bäddade ner honom i fällarna. De fiskade upp väskan, körde en sväng mellan granarna och tallarna, och var på väg mot gården igen. Det var skönt att ligga där bakom hästen som travade fram genom snön. Att ligga bakom den varma timmerhästen med bjällrorna, kändes tryggt tillsammans med de stora pojkarna. Och lugnt gled skogen förbi. Hästen fick ta i uppför backen innan han lätt travade utför i sluttningen, förbi sommarlagårn, ner till gården.

Några dagar senare skulle Sten och Folke hugga timmer och Einar köra. Småpojkarna fick följa med och sköta hästen. Hygget var en bra bit upp i skogen. Träden som skulle fällas var bleckade och stämplade. Timmerhästen drog upp utrustningen på kälkarna som sen användes att transportera timmret till avlägget.  Dom bodde i en koja i skogen och hästen stod för sig. Som ni förstår var det inga kalhyggen utan varje träd som skulle fällas var märkt, var för sig. Två fällde trädenmed timmersvans, kvistade sen med yxa och kapade med stocksåg till  längder för pit propps. Stockarna lades i res på en meters höjd (kanske var måttet tre fot). För varje res tjänade pojkarna tre kronor.  De högg ca 10 – 15 res om dagen. Så det blev lite pengar. Skulle gissa att en timlön på den tiden låg på ca 1.50 för en lantarbetare.

Det gällde att hålla reda på var de sågade så man inte kom i vägen för ett fallande träd.

De små pojkarna hade hand om timmerhästen, fodrade honom och såg till att han var torr (så gott det gick med i all snö). Einar lastade och körde. Hästen hade sele och baksele med vilken han kunde bromsa lasset när det gick utför. Det var noga med hur stockarna lastades och låstes med kedja och björn. Så gott det gick hjälpte smågrabbarna till, och visade hur mycket de orkade lyfta med timmersaxen. Om lasset inte var för högt kunde någon få följa med timmerhästen ner till avlägget. Det kunde gå undan i nerförsbackarna och det gällde att hålla fingrarna borta från stockar och kätting, så inga fingrar klämdes. Pojken fick köra tillbaka upp i skogen. Då satt han med Einar på kälken på en hösäck och kände sig rätt stor.

Arbetet höll dem varma. På kvällarna i kojan, efter maten, rensade de stora pojkarna sina löständer med moraknivar. Löständer var ofta konfirmationspresenten. Kunde ju inte ligga ute i skogarna med tandvärk. Och så räknade de hur mycket de huggit under dagen. Det noterades på en timmersticka, ett grovt huggspån där antalet res ristades in med knivstreck.

Nisse och travhästen tränade på isen nedanför gården. Det gick undan på den plogade banan. Flera hästar runt sjön var med och tävlade på helgen.

Det blev en hel del skidåkning också. På söndagen trampades det en slalombacke i skogen och alla ville visa sig på styva linan i backen. De åkte på björkskidor med vasabindningar. De var inte gjorda för att åka slalom, inte ens i en så enkel backe som blev trampad. Grannpojken föll och skrek. Alla förstod att det var allvarligt. Jo då, benet var rejält brutet. Timmerhästen fick selas på och komma med en låg vedsläde med halm i. Försiktigt lyftes  grannpojken och lades i släden som drogs till byn där en bil tog honom till lasarettet. Han skrek nog hela vägen.

Pojken trivdes även på vintern att få vara på gården. Det enda han inte gillade var lutfisken med vitsåsen.

Men han tog med sig en timmersticka hem som minne. När han berättade om sin tid med timmerhästen visade han också timmerstickan för sin skolklass. Han hade ju faktiskt en del i resultatet på stickan.

Kolla vinterbilderna och förflytta er själva till den tiden och den miljön. Dröm lite.

 

§§

13 september 2008 21:32

Janne, janne, snälla kom tillbaka, allting e förlåtet! Vi försmäktar inte mer. En fin-fin gunghäst väntar på ditt arbetsrum. Vi har jättekul med ansökan, jag lovar!/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan,Jag lägger upp lite bilder från i helgen eftersom Janne verkar ha fullt upp med slutprov mm./Sandra...

Jag lämnade Socialdemokraterna som jag varit medlem i sedan l973. Det har väl varit många gånger som jag inte varit införstådd med hur partiet har agerat men det är högt i tak och jag var med för att jag står för reformism och humanism. Men jag klara...

Ja, jag har inte vunnit på Triss eller fått oväntat besök till kaffet. Någon gång skall väl träningen ge resultat. Långsamt växer styrkan och med den möjligheten att genomföra de fysiska övningarna. Före Jul kunde jag ju klättra i rep och i dag lyck...

 Jag tror att jag fick mitt körkort 1959. Sen dess har jag haft en parkeringsbot på Gärdet i Stockholm, betalt böter för en fortkörning i Haninge och tre gånger har jag stoppats vid poliskontroller. Vid det ena tillfället fick jag göra en alkotest (S...

För några år sedan hade jag möjlighet att i Norge delta i ett antal kurser i medlingsteknik. Det var en hel del teori och naturligtvis rollspel och andra övningar.  Den norska kursledaren använde sig av en teknik att minst två gånger om dagen låta os...