Hon gav mig brevet och bad mig posta det.

Jag minns inte riktigt hur det började. Förmodligen var det för flera år sedan som jag uppmärksammande henne och troligen fäste mig vid henne för första gången. Kanske var det på en fest eller i jobbet. Hon menar att det var i en matkö på departementen.  Jag har svårt att minnas hur det såg ut där. Vi gick genom några långa kulvertar som knöt samman de olika byggnaderna, för att komma till matsalen. Redan här kunde något ha hänt. Jag menar faktiskt det.  Då lade jag nog mest märke till hennes kollega som jag kände sedan studieåren, och som ansågs vacker. Annars var vi upptagna på var sitt håll. Våra yrkesliv skilde oss också åt i många år tills vi än en gång sågs vid en internationell sammankomst. Och plötsligt stod hon där i kongresshallen. Varför lade jag märke till henne? Var hon vacker eller klädde hon sig på ett uppseendeväckande vis? Nej, jag tror snarare det var hur hon pratade och uttryckte sig. Och så var hon nära till skratt nästan hela tiden. Jag hade ju inte hört henne prata egentligen särskilt mycket så jag vet inte om det var just henne röst som fick mig intresserad. Det är ju så mycket som spelar in när jag tittar på någon. Det är ju vissa kombinationer som utlöser intresset. Många år senare kom hon hem till mig en kväll. Vi åt middag i mitt kök. Men ingenting hände. Jag var nog lite förvånad och kunde inte heller utläsa om hon var besviken när hon gick hem. Andra kvinnor tog hennes plats och fyllde ut hennes tomrum i mitt kök.

Jag sitter på en båt på färd nedför Donau med min mamma.  Vi hade rest med tåget till det berömda klostret Melk på morgonen. Det är mycket vackert där och vi åt lunch med ett glas Gumpoltskirchner, och nu sitter vi på båten tillbaka till Wien. Jag har varit i Wien flera gånger då jag har lite släkt där, två morbröder, en moster och en kusin. Kan Wien vid det här laget. Det har jag haft glädje av i jobbet också när jag guidat mina kompisar runt på vinkällarna i staden eller i förorternas vingårdar, heurigen.  Min onkel tog med mig ut på dagliga vandringar som grabb medan han berättade om sina äventyr från krigen. Det var dramatiska historier.  Inte trodde jag väl så mycket på dessa fantastiska historier. Hur var det egentligen när han under kriget, tillsammans med Churchills son, fick i uppdrag att leta reda på gerillaledaren Tito? Eller stoppade en tysk bataljon på Elverumsvägen vid Gröndalen? Och vad gjorde han vid Monte Cassino? Men det var inte det jag skulle berätta, även om det blir frestande.

Nu befinner hon sig där igen, på akterdäck. Denna gång är hon vacker. Servitrisen serverar en lunch vid hennes bord. Bredvid henne sitter en distingerad herre i kostym med röd näsduk i bröstfickan och en rätt stilfull slips. Kanske har de varit på samma utflykt som vi. Jag säger hej, och hon presenterar sin vän som är verksam vid någon FN organisation. Några år senare läste jag att han försvann på ett uppdrag i Afrika. Det var oklart vad som hade hänt honom. Själv arbetade hon vid en internationell organisation i Genève med frågor om mänskliga rättigheter. Hon är klädd i en turkos dräkt och bär en designad scarf från Hermes. Lätt sminkad och håret tillrättalagt, professionellt. På vänstra armen sitter ett vackert armbandsur, Gucci. På bordet ligger en mindre passande handväska, en lokal hemslöjdsprodukt från hennes hemort. Min lite virriga men socialt glada mor tror att någon av de två är en vän från skoltiden, pratar hjärtligt och bjuder på en Kremser som serveras i gröna remmare. Ett något tvunget samtal blir det om Donaus bruna vatten och de synbara miljöskadorna i form av jordskred, orsakade av överavverkning av den markbindande skogen.   Hon i den turkosa dräkten tilltalar mig men hon lever i en annan värld. Jag hör inte riktigt på.  Vi kommer aldrig att träffas. Säger hej och adjö när fartyget lagt till vid Schwedenbrücke och tar spårvagnen 48 hem till Tiegergasse 10.

Men nu måste jag i alla fall berätta en av historierna om min onkel. Det var på hans adress vi bodde.  Han deltog under andra världskriget på flera fronter med de allierade. Bland annat hamnade han med den amerikanska armén i Nordafrika, i ökenkriget mot Rommel ”ökenrävens” trupper. Vad han hade för grad då vet jag inte och inte varför han i en jeep med sin chaufför körde vill bland dynerna. Han var officer, troligen inom underrättelsetjänsten. Hur som helst körde de vilse och visste inte åt vilket håll tyskarna fanns eller de egna trupperna. Jeepen kröp sakta fram. De stod på utsidan av fordonet på de båda fotstegen beredda att hoppa om en landmina dök upp ur sanden. En övergiven artilleriställning gled förbi på höger sida och de kunde se tysk text på tomma ammunitionslådor. Då var i alla fall tysken borta från denna ställning och borta från omgivningen, om inget dramatiskt hänt senaste timmarna.  De chansade på en oas som dök upp. Vid oasen hade en grupp beduiner slagit läger. Dessa hade förmodligen tagit emot även tyskar med samma gästfrihet och de bjöd den amerikanska officeren och hans chaufför på en helstekt get. Att äta med beduiner innebär ritualer som måste följas.  Min onkel skulle äta getens ena öga och hans värd det andra. Det fanns inget utrymme för tvekan. Nästa morgon fick gästerna anvisningar om hur de skulle återfinna sina egna stridslinjer och kunde återvända utan att hamna i strid med tyskarna.  Den där ökenhistorien var en av många berättelser som jag inte riktigt trodde på även om den kunde vara sann. Han berättade med stor inlevelse för sin fjortonåriga systerson. Många år senare hamnade jag i en liknande situation i Kirgizistan med samma ritual, då ett får skulle delas. Då först trodde jag på min onkels historia. Jag fick nämligen stycka fåret och äta det ena ögat. Och vet ni vem som fick hjärnan? Jo, den skulle jag ge till den äldsta kvinnan i byn.

Men det var Afrika jag ville tänka lite på. Vi har ett dataspel hemma som något av barnen fick för länge sedan i dataspelens begynnelse. Det heter ”Savage”. I spelet är du ett lejon som växer upp på savannen och måste överleva genom att äta och dricka. Klara du inte att ta dina byten så dör du av svält eller törst. Ett av de roligaste avsnitten är när du som lejon angriper turister som är på safari. De är ovanligt lätta byten jämfört med buffel eller till och med en struts. Vid attacken skriker de ”help, help” och blodet sprutar. Jag kom att tänka på spelet och undrade om FN-diplomaten från båten på Donau kanske blivit attackerad av ett lejon och helt enkelt blev uppäten. Men enligt tidningarna återfanns hans klädrester på botten av en ravin. Det antogs att han fallit och att hyenor och gamar endast lämnat klädresterna. Men hur föll han? Blev han knuffad och i så fall av vem?

Jag återskapar minnet av henne i den turkosa dräkten. Bilden följer mig och dyker up vid de mest konstiga tillfällena.

Jag vet ungefär var hon fanns i tillvaron. Ibland läser jag om henne i tidningen eller ser henne i TV. Mitt liv går vidare genom familjen och intressanta internationella jobb. Intensivt. Bilden av henne försvagades. Livet ändras också utan att jag vet om det är till det bättre eller sämre.

Telefonen ringer, det är hon. Hon bor i närheten och vill träffas. Vill gärna besöka mina hästar. Ja, inte mina lusitanos som nu är med mig här på utbildningen, utan de hästar jag hade då. Det var två fullblod från Irland som tidigare gått på galoppen, steaple chase.  Hur har hon fått reda på detta? Vill hon träffa mig eller hästarna? Minns nog att hon vid något tillfälle talat om sitt intresse för hästar och att hon ridit med sina barn. Det var ju så länge sedan vi sågs. Försöker minnas om det var på någon mottagning vid en ambassad eller vid något annat tillfälle. Vad svarade jag? Ja, visst, kom med ut någon dag. Och det gör hon. Jag försöker vara sakligt och tala om hästar, men inombords rör allt ihop sig. Jag är också rädd för att hon skulle ramla av hästen. Dom är trots allt som fyrverkeripjäser och jag vet ju inte hur väl hon kan hantera fuxen. Sticker den i väg så visslar det om öronen. Efter en stund sätter hon av i en lätt canter och jag följer efter. Det är runt midsommar och ängarna nyslagna. Då doftar det alltid så gott och livet känns fullt. Märkligt, men det inger framtidshopp där inga problem finns. Till och med hästarna känner lyckan och kickar. Blir jag förälskad i det tillfället? Men jag säger inget. Glädjen tar över. Några dagar senare reser hon till sin del av landet och jag känner att det är skönt att inte ha bestämt något.

Jag planerar vidare för mitt arbete. Troligen reser jag en längre tid för att bistå med utbildning inför kommande val i ett land i Asien. Men det kan lika gärna bli i Afrika. Vill gärna resa dit för att också leta rätt på platsen där FN diplomaten hittades. Jag menar där han försvann för han hittades ju inte. Måste ta reda på vad som hände. Det är ju lite dumt att vara så nyfiken. Men det är ju samtidigt lite spännande också. En gång tidigare i Södra Afrika blev jag inblandad i ett kriminalfall. Jo, det är sant.  Det slutade med att jag fick lämna tillbaka en bil med kulhål till biluthyraren. Han höjde inte på ögonbrynet utan gav mig en ny. Flera hade dött. De stod utanför byggnaden vid min hyrbil när anfallet kom. Jag satt på ett kafé mitt emot. Lösningen på konflikten fanns i en annan del av världen.

När jag funderade på Afrika kom jag ihåg bilderna som min kusin gav mig när han satt i fängelse. Det tog ett tag innan jag hittad dem och visst började jag fundera (bilderna finns under förra inlägget). Men var det samma mord som han diskuterat?

Jag träffade henne igen efter en tid över en kopp kaffe nere på stan. När vi skiljs åt ber hon mig posta ett brev innan hon går ner i tunnelbanan. Jag går mot en brevlåda i närheten. Räcker portot? Jag kollar. Det är adresserat till en ort i Afrika.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan,Jag lägger upp lite bilder från i helgen eftersom Janne verkar ha fullt upp med slutprov mm./Sandra...

Jag lämnade Socialdemokraterna som jag varit medlem i sedan l973. Det har väl varit många gånger som jag inte varit införstådd med hur partiet har agerat men det är högt i tak och jag var med för att jag står för reformism och humanism. Men jag klara...

Ja, jag har inte vunnit på Triss eller fått oväntat besök till kaffet. Någon gång skall väl träningen ge resultat. Långsamt växer styrkan och med den möjligheten att genomföra de fysiska övningarna. Före Jul kunde jag ju klättra i rep och i dag lyck...

 Jag tror att jag fick mitt körkort 1959. Sen dess har jag haft en parkeringsbot på Gärdet i Stockholm, betalt böter för en fortkörning i Haninge och tre gånger har jag stoppats vid poliskontroller. Vid det ena tillfället fick jag göra en alkotest (S...

För några år sedan hade jag möjlighet att i Norge delta i ett antal kurser i medlingsteknik. Det var en hel del teori och naturligtvis rollspel och andra övningar.  Den norska kursledaren använde sig av en teknik att minst två gånger om dagen låta os...