Ja, ni läste rubriken rätt, och det känns visset när jag faktiskt sprungit 1 500 m på ca 4.15 Men det var förstås för många år sedan. Kan ju skylla på att 600 meter inte är någon OS-distans. När jag sprang som bäst var motivet alltid att under rekryten (lumpen) slå officerarna på alla distanser och i terränglöpning.  Så när som på sprintloppen klarade jag det oftast i marschkängor. Så nu fick jag det sagt.

Under veckan har vi haft två unga tränare från Estland. Det har varit mycket löpning och power. Eftersom jag är lite rädd om knäna och för att få problem med benhinnorna har jag fuskat och i stället för att springa har jag cyklat längre distanser. På så vis har jag gjort mig bekant med omgivningarna i motvind och regn.

De unga från Estland föddes ungefär samtidigt som vi på Palmecentret inledde vårt arbete med stöd till Folkfronterna i Estland och Lettland och Sajudis i Litauen, runt 1989. Eftersom det var svårt med telekommunikationen till dessa länder på den tiden så blev det att använda teleprinter via den sovjetiska ambassaden. Det fanns sympatiskt inställda personer där. På så vis var inget hemligt och det fungerade mellan folkfrontens kontor i Tallin och de Sovjetiska myndigheterna. Men vi installerade även satellit telefoner (som gick på det norska nätet – märkligt var det). Med Riga var det värre. Det fick bli en radiolänk på en speciell frekvens via en lettisk fiskebåt till Gotland (Fårö). Försvaret var väldigt tillmötesgående med val av frekvens så att det inte skulle krocka med någon rysk militär enhet.

Folkfronterna fick undervisning i organisationsarbete, ekonomi o budgetering, valsystem, folkomröstningar och allmänna frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. Frågor om partibildning och valkampanjer var också på dagordningen.  I Riga verkade folkfronten i en vindsvåning i gamla stan. Det är i dag ett museum. Där fanns en gammal Apple dator som användes av ett tiotal journalister för att producera artiklar och tidningen Atmoda. Jag vill minnas att det var fjortonde dag kom ut en kortversion på engelska. Svårigheten var alltid att få fram papper till tidningen. Det blev ofta bytesaffärer och vid något tillfälle blev vi sittande med ett antal kubikmeter cedereträ i Riga hamn som vi lyckades få någon svensk möbelindustri att köpa. Att handla med varor var det enda säkra eftersom valutan eller snarare sedlarna ändrades vid olika tillfällen och gjordes ogiltiga. Inflationen var också omfattande. Senare flyttade Atmoda över till lokaler som tidigare ägts av KGB, nära frihetsmonumentet. Det var lustigt att på journalisternas dörrar se skyltar med militära gradbeteckningar.

Ryssarna tog också kontroll över tryckerier och radiostationer. Vi förde över två Solnapressar till Estland med hjälp av Grafiska Fackförbundet. Samma gäng som tidigare arbetat med tryckerier åt Solidarnos i Polen. Ett mindre tryckeri fördes över från Folkets Hus i Norrköping till Riga till en ungdomsorgansation. Våra pressar installerades vid ett sovjetiskt företag som senare ville införa ett nytt lönesystem. Det blev en munter överläggning där vi aldrig lyckades förstå varandra. Hur deras löner beräknades var omöjligt för oss att förstå och de fattade aldrig hur ackord eller blandackord kunde beräknas.

Ett bekymmer var de dåliga relationerna mellan folkfronterna och den ryska delen av befolkningen som organiserade sig i Interfronten och Strejkkommittén. I Estland var det stort omöjligt att få till samtalen mellan dem, men det fick bättre i Lettland. I Litauen arbetade vi mindre och jag minns inte hur det utföll där.

I Riga hjälpte vi även en fri radiostation vars sändare var stulen från en rysk jagare. Fråga mig inte hur de fått tag i den. Det fira ordet var viktigt att försvara i denna orostid.

Mycket av informations material som vi förde över, togs vidare till Moskva. Flera av folkfronternas ledamöter satt ju i Högsta Sovjet där glasnost och perestrojkan diskuterades. När jag senare reste i Centralasien återfann jag en hel del av detta material som spridits vidare från Moskva till olika organisationer i andra delar av Sovjet (Uzbekistan, Kazakstan och Azarbadjan). Det var en intensiv tid.

Våra mobiltelefoner, de gamla 900 modellerna, såldes efter kuppen i Moskva, när Estland, Lettland och Litauen blivit självständiga (augusti 1991). Pengarna blev grundplåten till ett ABF i Estland.  Vid kuppen i Moskva aktiverades telefonerna och vi fick en telefonräkning på ca 50 000 kr den veckan. Men det var det värt.

Nu är den unga nya generationen här och tränar oss och jag måste lära mig att springa igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan,Jag lägger upp lite bilder från i helgen eftersom Janne verkar ha fullt upp med slutprov mm./Sandra...

Jag lämnade Socialdemokraterna som jag varit medlem i sedan l973. Det har väl varit många gånger som jag inte varit införstådd med hur partiet har agerat men det är högt i tak och jag var med för att jag står för reformism och humanism. Men jag klara...

Ja, jag har inte vunnit på Triss eller fått oväntat besök till kaffet. Någon gång skall väl träningen ge resultat. Långsamt växer styrkan och med den möjligheten att genomföra de fysiska övningarna. Före Jul kunde jag ju klättra i rep och i dag lyck...

 Jag tror att jag fick mitt körkort 1959. Sen dess har jag haft en parkeringsbot på Gärdet i Stockholm, betalt böter för en fortkörning i Haninge och tre gånger har jag stoppats vid poliskontroller. Vid det ena tillfället fick jag göra en alkotest (S...

För några år sedan hade jag möjlighet att i Norge delta i ett antal kurser i medlingsteknik. Det var en hel del teori och naturligtvis rollspel och andra övningar.  Den norska kursledaren använde sig av en teknik att minst två gånger om dagen låta os...