Hon reste till Afrika igen. Nyligen hörde jag att hon i all hast gav sig iväg till Lusaka. Det måste ha haft något med brevet att göra.

Innan jag fortsätter vill jag bara tala om att jag i dag lyckade stå i trapetsen (men med hjälp att komma upp) och klara en del övningar där. Stunt killarna gav mig en vänlig applåd. Senare lyckades jag nästan ta mig upp till taket i repklättring. Blev lite harig mot slutet då det blev allt längre att ramla ner. Innan veckan är slut har jag slagit handen i taket.

Jag drog mig länge för att frosta av frysen. Men nu blev det ett måste. Inte för att den drog en massa energi och gav mig höga elräkningar från snikna Fortum. Orsaken var en helt annan. Det var förhållandet mellan mig och henne som ändrats.  Jag använde inte frysen så mycket. Mest var det väl för att lägga in matrester som kunde användas något senare. Jag menar, jag har ju ingen i familjen som jagar eller fiskar och som kräver utrymme för sina villebråd eller fångst. Egentligen är frysen rätt oansenlig. Nästan osynlig innanför köksdörren där den står under kylskåpet. Det är klart den syns men man tänker inte på den. Vem skulle leta där bland andra matrester efter bevis C 2534?

Jag fann platsen för mordet. För det var ett mord och ingen olyckshändelse på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. En bidragande orsak till att hon klarade av det var det speciella virus som finns i regionen och som orsakar leverskador och ökad blödningsrisk. Min kusin i England som jag träffade i fängelset berättade om detta. Han arbetade rätt ofta som tolk vid större konferenser och det var känt att diplomaten hade en virussjukdom orsakad av den lokala fästingen. En sjukdom som inte går att bota. Troligen hade han också en begynnande hjärnhinneinflammation som gjorde honom så svag att det var lätt för henne att övermanna honom och knuffa honom utför branten. Min kusin som levt länge i Västafrika är flytande i franska och engelska och är godkänd tolk vid internationella sammankomster. Annars arbetade han egentligen med olika företag i Afrika och England. Hans momsfiffel hade gett honom sex års fängelse (se tidigare inlägg). Han blev avrådd från att överklaga då hans kompanjoner fick 10 år. Det var han som berättade om mordet och gav mig bilderna som rätt nära visar hur det kunde ha genomförts. På bilderna (jag scannade bara in två av dom) går det också att bedöma var brottet skedde. När diplomaten inte återvände till konferensen blev det förstås en polisutredning. Hur min kusin kommit över bilderna berättade han aldrig.

Jag förstod ungefär var brottet begåtts och när jag fann brottsplatsen fann jag även rester av hennes sidenskarf. Siden av känt märke (Hermes) försvinner inte så lätt. Jag gick på botten av ravinen. Letade efter en bra plats att klättra upp mot den plats han kunde ha knuffats ner. Utrustningen hade jag köpt på nätet från Addnature. Det hade också varit möjligt att köpa den på Birger Jarlsgatan på Playground. Var noga med att fästa säkringarna på varannan meter. Många som klättrar i något porösa bergarter överskattar antingen sig själva eller ger avkall på säkerheten. Två meter mellan säkringarna är rätt. Inte fem meter. Det kan ge ett fall på tio meter och det är osäkert om fästena håller. Så i början satte jag satte kilarna var annan meter och fäste slingorna. Lite högre upp, när jag inte längre kunde nå marken i ett fall blev avståndet längre. Använde några Friends också på vägen för att vara säker. Selen och repet hade jag burit med utanpå ryggsäcken. Som sagt resterna av skarfen fanns på klippväggen. I fallet hade han gripit efter en buske och där hade scarfen fastnat.

Ja lite kan jag klättra sedan jag i min ungdom tränade i Mürren. Anledningen varför jag var där en sommar var att min mor hade en väninna från USA som envisades med att resa dit varje år och ville att vi besökte henne. Hon var psykoanalytiker och hette Itta. Träffade henne många år senare i NY där hon bodde med utsikt över Hudsonfloden. Sa jag att hon var väninna till min mor från tiden i Prag. Det var tiden före Hitlers invasion (1938). Dom kom båda till Sverige på olika vägar. Itta gav mig min första leksak. En galonklädd liten gubbe som hängde i spjälsängen. Senare fick jag tre klossar av henne en röd, en gul och en blå.

Det var fint i Mürren. Vi bodde mitt emot bergen Eiger, Mönch och Jungfrau. I stället för att sitta med tanterna, tränade jag hårt och prövade på några mer spektakulära klättringar i Schweiz, men lät bli Eiger Nordwand. För att klara den väggen och hitta rätta insteget krävs betydande kunskaper som alpinist, och det har jag inte. Tillräcklig många har fryst ihjäl på den väggen.  Men jag tog tåget upp genom berget till Jungfraujoch och jag vill minnas att slutstationen låg på ca 3500möh. Det roligaste var då att det gick att gå in i glaciären i en stor sal med bar. Där kunde jag låna skridskor och åka runt vilket var en lite märklig upplevelse, inne i glaciären. Undrar om det finns kvar.

Som sagt, resterna av skarfen satt fast i branten. Hade fastnad i några buskrötter. Ett finger satt också där. Inte ruttet men torkat av vind och sol, mumifierat. Det var krampaktigt krökt och satt i scarfen. Men det såg jag först när jag kom upp till den egentliga brottsplatsen.  Den exakta platsen för mordet och mina fynd vill jag inte röja. 

Förhållandet mellan diplomaten och kvinnan var känsligt men rätt känt. Min kusin hade ju sett dem vid flera överläggningar där han tolkat.  Diplomaten inom FN var gift med en sagolik kvinna från Korsika som under inga omständigheter ville skiljas. Men vem dödade honom?  Fina skarfar finns det ju gott om. Men rykten sprids och misstankar växer.  Kontaktnätet inom den internationella diplomatiska världen är tätare än ni tror. Cocktailpartyn är inte enbart till för att byta hemligheter utan även till för att lära känna varandra och umgås socialt. Så det var min kusin som misstänkte henne först. Polisen som utredde olyckan fann ingen anledning att förhöra den olyckliga (?) älskarinnan särskilt noga. Men som jag skrev tidigare har jag blivit indragen i kriminalhistorier tidigare i Afrika. Och jag kände ju både henne och hennes familj och ville titta närmare på händelsen, det vill säga på hennes version av olyckan.

Jag tror att hon planerat det hela mycket hastigt under konferensen i Harare på Meikles Hotel. Han ville avsluta förhållandet med henne. Hans förordnande inom FN var snart över och han ville återvända till sin familj och njuta sitt otium med sin korsikanska hustru. Hon ville att de skulle fortsätta. När hon förstod att det inte var möjligt, planerade hon hans död i svartsjukans tecken. Han ville bjuda henne på en sista gemensam upplevelse, bara dom två i naturreservatet. De hade varit där flera gånger tidigare och hon kände väl till geografin i regionen. Det är en erkänd vacker del av landet.

Det är verkligen brant.  På vägen dit syns flodens klara vatten och flodhästarna simmar med otrolig snabbhet i flock som tjocka ubåtar under vattenytan.  En och annan krokodil syns också till och det är därför man kan få med sig en beväpnad parkvakt om man så önskar, mot en beskedlig dricks. Annars sitter de mest i en barack och halvsover.

Hon visste precis när och var det skulle ske och hur det skulle göras. Det finns inte så många lämpliga platser. Hon var övertygad om att inga rester skulle kunna återfinnas av honom. Det var en liten risk att han skulle falla i vattnet och driva med strömmen, men hon räknade kallt med att en krokodil då skulle ta honom. Dom gillar ju kadaver liksom hyenor och gamar som skulle få honom att försvinna om han landade på den steniga stranden.

Det gick som hon planerat. Nja, inte riktigt. En mindre strid uppstod när hennes vältränade armar lagt skarfen om hans hals. Det tog några sekunder innan han fattade att det inte var för att ge honom en kärleksfull kyss utan för att döda honom, med den skarf som han gett henne vid ett tidigare möte. Han hade tagit tag i skarfen, fått in några fingrar för att dra den ut från halsen och kunna andas, men hennes kniv hade huggit av ett finger för att få honom att släppa taget, för att inte dra med henne också i fallet. Fingret satt fast i skarfen som i en knut och fanns kvar när jag hittade den.  Han måste ha slagit i bergväggen där och en del av skarfen slets av när den fastnade och hans finger satt kvar. När polisen fann kroppen var den så sargad av vilda djur och gamar att den inte gick att identifiera. Knappast något återstod. De antog att det var den försvunna diplomaten. Men som man ser på bilden kan ju vem som helst ramla ner. Det behövs inte mycket till knuff.

Men jag hade ett finger vars avtryck kunde jämföras med hans id-handlingar i FN. Jag vet att det var han. Jag vet att hon högg av det med sin lilla kniv. Den brukade hon visa som ett exempel på lokalt bruksföremål som samtidigt genom sin bearbetning var ett utsökt konstföremål. En mycket vass kniv som samerna använder för att skära in sitt bomärke i renkalvens öron. Hon bär den med sig i handväskan att ha till försvar om så skulle behövas, inte för att mörda.

Delar av skarfen lämnade jag till den lokala polisen och den fick beteckningen, bevis C 2534. Det var ju känt att hon varit med honom när olyckan inträffade. Fingret och en mindre bit av scarfen behöll jag. Även om jag inte såg henne som en nära vän menar jag att det var onödigt att röja henne. Hon gjorde mer nytta i Delegationen för Mänskliga Rättigheter, än i ett fängelse i Afrika. Jag lät henne förstå att beviset C 2534 fanns i min ägo, men talade inte om var.  Kanske gjorde det henne mer ödmjuk i sin diplomatiska verksamhet.

Vi återsåg varandra flera år senare och våra känslor blev orsaken till att jag en dag tömde innehållet i min frys. Sandras katter åt upp det som fanns kvar. Det var en rådjursbog, rester av ett paket ICAs köttfärs och ett svårsmält diplomatfinger.

Och nu hade hon rest till Afrika igen.

 

oskyldigt anklagad

13 oktober 2008 21:22

När vi ses ska jag berätta vad som verkligen hände. Du tror att du vet så mycket, min käre....M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan,Jag lägger upp lite bilder från i helgen eftersom Janne verkar ha fullt upp med slutprov mm./Sandra...

Jag lämnade Socialdemokraterna som jag varit medlem i sedan l973. Det har väl varit många gånger som jag inte varit införstådd med hur partiet har agerat men det är högt i tak och jag var med för att jag står för reformism och humanism. Men jag klara...

Ja, jag har inte vunnit på Triss eller fått oväntat besök till kaffet. Någon gång skall väl träningen ge resultat. Långsamt växer styrkan och med den möjligheten att genomföra de fysiska övningarna. Före Jul kunde jag ju klättra i rep och i dag lyck...

 Jag tror att jag fick mitt körkort 1959. Sen dess har jag haft en parkeringsbot på Gärdet i Stockholm, betalt böter för en fortkörning i Haninge och tre gånger har jag stoppats vid poliskontroller. Vid det ena tillfället fick jag göra en alkotest (S...

För några år sedan hade jag möjlighet att i Norge delta i ett antal kurser i medlingsteknik. Det var en hel del teori och naturligtvis rollspel och andra övningar.  Den norska kursledaren använde sig av en teknik att minst två gånger om dagen låta os...