Jo det händer en del med kroppen. Hängde 40 sekunder i trapetsen innan armarna gav upp. Men det är 40 sekunder mer än för några veckor sedan. Och visst klarar jag mer av de fysiska övningarna nu än tidigare. Bara att fortsätta träna.

Prövade trampolinen i dag. Blev nog inte så höga hopp men dock så att jag kunde landa på rumpan, knäna och magen utan att få nacken ur led. Nödstoppen är det första du övar. Kolla också hur det står till med nackmusklerna. Ligg på rygg. Håll huvudet över marken och nicka framåt trettio gånger (utan att vila huvudet i backen) sen trettio gånger nicka (vrida) som ett nejtecken fram och tillbaka sedan trettio gånger först vänster öra mot axeln och sedan höger öra mot axeln. Nog känns det att det finns muskler då – men inte så starka som de borde vara. Och viktigt är att förberedelsen för "landning" sker i upphoppet. Annars blir det väldigt oklart när trampolinen möter olika delar av kroppen.

Vår balansridning barbacka, har fortskridit så att Kristina kan numera kanstå på Balder cirkushästen, medan jag kan komma upp i knästående på Rapé – den vita hästen. Tycker Rapé sköter sig fint och rusar inte iväg. Men han har en rask gång som gör att jag faller ner när jag prövar varianten ”damsadel”. Att sitta baklänges och hålla Rapé i svansen går också bra. Men hjälperna vid vändning blir så pass konstiga att Rapé inte förstår (och inte jag heller). Men när han vänder runt, går det fort och jag faller av.

I går red vi dock med bett och tyglar med Rapé och Sino bredvid varandra i en rätt hygglig form. Fortfarande barbacka. Börjar bli lite kaxig nu. Bara det inte slutar med ett brutet nyckelben.

Det råkade jag ut för när jag för några år sedan tillsammans med en vän skulle provrida ett fint halvblod. Jag var lite stressad eftersom jag skulle resa till Italien nästa morgon. Min vän kommenterade mina brister i tygelfattningen (lätt gjort) så jag ilsknade till, stannade och sa, ”rid själv då”. Samtidigt släppte jag stigbyglarna och lät tyglarna falla ner mot hästens hals.  Då drog han, och for iväg som en apelsinkärna som man kan nypa iväg mellan fingrarna. Jag föll rätt över svansen ner i backen, tog av mig hjälmen och kastade på hästen så att han for till skogs. Det var när jag kastade hjälmen som jag förstod att armen inte funkade som den borde. Ungarna fick leta rätt på hästen (som vi sedan köpte) medan jag var på sjukhuset och begrep hur ont det gör med brutet nyckelben. Det gick i alla fall inte att resa till Italien dagen därpå. Kommentaren bland vännerna i Italien blev, ”That can only happen to the Queen of England and Janne”, när jag inte kunde infinna mig till Påvens audience.