Många tunnor skit blir det innan man kan tala till folket. Jo, Mao hade någon sån tanke återgiven i Maos Lilla Röda.

Och så hände det härom dagen att jag städade upp i hästarnas hage och rullade ut skottkärran full med skit. Halkade på plankan upp till gödselstacken och fick hela lasset över mig. Bara att krypa fram och slänga kläderna i tvättmaskinen. Av någon anledning skrattade jag väldigt mycket åt mig själv. Men det var värre på den stora gården – då var det mest tung koskit och det luktar lite värre.

Men den stora händelsen i veckan var vår föreställning – en liten avslutning på terminen för inbjudna åskådare.

Fallande stuntar och brinnande stuntar och stage fights funkade fint (och dom slogs om en tomteluva). Akrobatik i luften av proffsigt slag var jättevackert. Själv red jag klädd helt i svart den svarta Sino medan Kristina, klädd helt i vitt, red den vita Rapé. För att få honom vit använde vi potatismjöl och täckte de värsta fläckarna som inte gick att tvätta bort. Samma metod använder de på Spanska Ridskolan i Wien.

Vår lilla Pas de Deaux slutade framför publiken då de brinnande stuntara kommer in.

Sen var det mingel och god mat.

Nästa gång blir det väl ett lite mer omfattande program, till försommaren. Vi försöker tänka ut hur det ska kunna se ut. Inte helt lätt när ambitionerna ofta blir större än vad vi troligen kan klara av. Men vi satsar vad vi kan.

I dag hade stuntarna prov på voltige. På hästryggen skall de i en följd sitta på knä uppsträckta – göra ”flaggan” – och slutligen stå upp på hästen, allt i trav. Dom var verkligen duktiga. På stillastående häst skall de sedan stå på händer vilande med axeln på hästens nedre del av halsen. Att hoppa över hästen på olika sätt klara de med glans. Kanske kan elegansen vara bättre. Den kommer.