Tänk om man skulle köpa sig en hund. Vad skulle det då bli för sort? På gården hade vi en schäfer AMI en stövare PIA, en foxterrier OTTI och en tax SNAPPE. AMI var till för att vakta gården men hoppade upp i famnen på alla gäster. De övriga var jakthundar och hölls i hundgården. SNAPPE var bäst på rådjur. Blev lugna drev och de höll sig inom jaktområdet. PIA användes också i jakt men då gick det så fort att drevet kunde försvinna hur lång bort som helst, trots att vi hade ett avsevärt område att jaga på. Själv jagade jag aldrig, men hade ofta han om hundarna. Min gudfar jagade på ett förnuftigt vis – smygjakt. En nyårsafton gick vi ut på morgonen och spårade. Kom upp till ett rådjur som han fällde. Vi tog hem det hängde det i vedboden. Eftersom klocka fortfarande var tidigt på morgonen gick vi en svång till och hade turen att inom kort få sikte på ytterligare ett rådjur. Så nu hängde två djur i vedboden. Halva dan hade inte gått och inom två timmar till hängde fyra rådjur i boden. Då sa husmor stopp och belägg. Trots att det var sista jaktdagen på året för rådjur. Men det tar också tid att flå och ta ur djuren. Tiden var knapp men det gjordes före nyårsmiddagen och festen. Den typen av jakt har jag viss förståelse för. Det är liksom en mot en.

OTTI och SNAPPE (som vi fått från granngården) användes också som grythundar. Ofta blev de fast nere i grävlingsgryt. Men när farbror Andersson hämtade dynamiten kom hundarna upp illa kvickt. Jag förstod aldrig det där med grävlingsjakt. Gubbarna ville bara ha skinnet till sina jaktväskor.

På den tiden förgiftade vi kråkor genom att slänga ut harkadaver med gift i (i dag helt förbjudet). Vi byggde också kråkfällor som lockade kråkorna med all sorts kadaver som fanns på en stor gård. Det var som en stor bur vars tak var spjälor som tillät kråkorna att hoppa ner, men förhindrade dem att flyga ut. Skottpengarna var tio öre per par kråkfötter. Jag tror räven gav en femma drygt. På hösten lämnade vi in dem till länsman och fick ut en hygglig slant.

Men tillbaka till hundarna. Jag tyckte om alla fyra och som tretton-fjortonåring var det ju väldigt spännande att springa i skogen med någon av dom.  Har alltid gillat natur och att hitta udda områden i ”vildmarken”.

Även om jag gillar hundar så har jag aldrig ägt en hund själv. Så vad skall jag välja? Skulle gärna vilja ha en hund som kan springa med hästarna när jag rider, utan att ge sig i väg och jaga.

Får fundera på hunden!

Jag har ju tidigare berättat om ett kolla med hästar i Grythyttan. Måste dra det här också med det andra kollot. Det var någon stans i Dalarna vid Dalälven. Barackerna var från nått flyktingläger från kriget och det var väldigt sunkigt. Grythyttan var ju himmelriket.

Barackerna låg runt en ”kaserngård” där vi fick ställa upp i tid och otid och marschera till matsalen eller olika aktiviteter. Men även här hade vi naturligtvis en massa hyss. Inte minst byggde vi kojor och bekrigade varandra. De olika barackerna blev som fiender och försökte på alla vis bekämpa de andra. Kojkriget blev ibland rätt häftigt och en bruten arm då och då hörde till. Ibland gick det för fort ner till backen från kojan som kunde vara byggd rätt högt upp.

På nåt sätt kom vi på att vi skulle fånga huggormar, rensa dom och montera skelettet på en snygg bräda och sälja till skolorna på trakten. En affärsidé som kanske håller sig än i dag om inte ormarna var fridlysta. Vi snarade ormarna och band sedan fast dom i en myrstack som rensade ormen. Varefter vi monterade skelettet så snyggt vi kunde. Jag tror vi sålde två monterade ormar och pengarna gick till godis som vi åt upp i vår koja.

Förhållandena i barackerna var betydligt värre än i Kollovisan. Men det var kul att hoppa i Dalälven och tumla runt bland timmerstockarna och leka flottare genom att hoppa på stockarna. Vi från den stora ön i Stockholm var ju vana att jumpa på isen över till varvet där vi lekte och klarade väl en och annan stock innan vi halkade i vattnet.

Barackerna är väl rivna i dag. Men jag föreställer mig att det var ett sånt barackläger som onkel Rudi kom till när han 1940 gick över gränsen till Sverige från Norge.

När tyskarna invaderade Norge i april l940 blev min morbror hämtad av motståndsrörelsen i landet och fick en löjtnants grad. Han var ju redan officer i första världskriget i den Österrikiska – Ungerska flottan med placering i Trieste på en torpedbåt med beteckningen T 71.  Hur han kom över gränsen till Sverige efter striderna vid Grönndalen,  återkommer jag till.

Det är inte ofta jag har besökt sjukhus. När barnen föddes, när en dotter opererades för ett mindre bråck, när en annan dotter inte kunde behålla maten och när jag högg av mig ett finger. Fingret försvann en natt utanför Motala där vi låg i bivack. Tältet var kallt och när det var min tur att vara eldvakt fanns ingen ved. Så jag gick ut i natten för att hugga lite. Okoncentrerad och lite sömnig högg jag av mig vänster pekfinger, men fick eld i kaminen innan jag fick tag på nån som kunde köra mig till Vadstena sjukstuga och sy ihop resterna.

Men nu var jag på sjukhuset i Ystad. Föll lite illa morse under Aikido träningen och knäckte ett revben. Det gör ont. Kan du inte slappna av så gör det än värre ont. Så jag fick tre sprutor. En smärtstillande, en avslappnande och en lugnande. Den senare innebar att jag blev varm igen efter att ha fryst på ett obehagligt vis. Personalen på akuten var kalas.

Så nu får jag käka tabletter i tre veckor och ta plågorna som de kommer. Lite olyckligt eftersom vi skall ha en mindre föreställning den 11 december.  Men det är fler som har lite småskador och det får vi ta.

För några veckor sedan hade vi mitterminsprov i våra olika ämnen. Jag måste erkänna att jag inte hade särskilt många G, Det var väl inte heller att vänta. Men om jag jämför med höstbetyget i tredje ring (gymansieårskursen) så var det betyget sämre än det jag nu fick på Zin- Lit. Nåt ljushuvud i skolan var jag aldrig.

Och vi har fortfarande kul på skolan.