Även här i söder är det snö. I dag snöade det riktigt ordentligt. Tack och lov blåser det inte så mycket så temperaturen håller sig på rimlig nivå. En snöig dag som denna tränade vi att stå på händer. Äntligen har jag fått förklarat hur det kan gå till och nu är det bara att träna tills det fungerar. Men jag klarade att stå med någon av mina kompisar på axlarna och stappla några steg och även fungera som bas när flygaren stod med sin nacke mot min nacke (flygaren har då fötterna upp mot himlen). Det är väl så nära att bryta nacken man kan komma!

Efter träningen tog jag in Sino och tränade med garocchan – staven. Det gick faktiskt riktigt bra. Det svåra blir att finna en lämplig koreografi så jag kollar en hel del på You Tube. Att få en samlad galopp så att det går att vända under garocchan är också en målsättning och så direkt byta galoppen och rida runt åt motsatt håll. Så länga jag håller en hand på tyglarna går det fint att korta galoppen till rimlig fart. Men kolla filmen på förra inlägget om Garoccha – no hands! Vi får se hur långt det bär.

Men det var snön det handlade om.

När pojken var på den stora gården så fanns det flera ackordshästar förutom ardennerna Maja och Majvall. Armén sa att deras hästar var välridna och välinkörda så pojken tog en häst, selade och ställde mellan skacklarna framför en släde. Sen var det bara att hämta nya skacklar. Det första paret blev kaffeved. Den stora gården hade drivits med ett stort antal hästar och på logarna fanns selar och åkdon i massor, sedan traktorer tagit över. Så det var bara att ta för sig av ett par nya skacklar. Kronans hästar var inte som ardennerna som själva gick och ställde sig mellan skacklarna där de låg framför vagnen och snällt lät sig spännas för. Det blev att träna en kronhäst från början. Kliva fram och tillbaka över skacklar. Lyfta och sänka dem upp till selen och fästa och ta loss sprinten. Upprepa.  Pojken hade inga svårigheter med selningen – det uppfattades väl som en sadel för hästen, trots loken. Så småningom gick det att köra med ett bildäck släpandes – tyvärr fanns det ingen timmerkälke – som pojken kört norröver i timmerskogen. Men bildäcket for runt med pojken efter hästen på lagårdsbacken. Hej och hå! Så småningom spändes hästen för släden. Det blev mycket skrittande och lite hoppande och så småningom trav. Förhoppningen var att allt skulle vara klart till Julottan då färden skulle gå till kyrkan några kilometer bort på den krokiga landsvägen. Mycket prat om pojken som slet med att få hästen att fungera och finsläden i ordning. Men när dagen kom då släden skulle köras till Julottanoch pojken drog upp rullgardinen så spöregnade det och snön var i det närmaste borta. Pojken grät nästan lika mycket som det regnade.

Men det kom mera snö den vintern och lättast var det ju att köra på snötäckt is. Några broddar i hästskorna och så full fart. En dag körde han längre bort i skogen på en mycket liten skogsväg. Bjällrorna låter fint när skogen är full med snö som också tynger ner granarna. Det blir en dovare klang. Plötsligt tog det tvärstopp hästen kastade sig bakåt och bockade sen så att bakbenen kom vid sidan av skacklarna. Pojken som nyss blivit tonåring kastade sig ur släden och fram till hästen och fick tag i huvudlaget för att lugna det skärrade djuret. Varje gång hästen ställde sig på bakbenen svischade hovarna förbi öronen på pojken som envist höll sig fast i huvudlaget. Händerna kändes stelfrusna. Med bakhovarna hade hästen redan sparkat sönder släden till späntved. Skacklarna hade gått av trots att de var förstärkta med mjukjärn. Det var blod i snön. Någon stans hade järnet skadat hästen. Pojken hängde och slängde framför hästen som en vante och hans enda tanke var att inte släppa taget för då skulle hästen kunna skada sig ännu mer. Till slut stod hästen still, sänkte huvudet flåsande. Pojken sjönk ner i snön framför hovarna, lossade sina händer ur huvudlaget och flämtade ihop med hästen. Han såg att det blödde kraftigt från båda bakhovarna.  Med stelfrusna fingrar och darrande händer fick han loss sprintarna ur skacklarna eller rättare sagt, det som var kvar av skacklarna, och lät dem falla till marken. Han pratade hela tiden med hästen och bad den att stå still. För han skulle aldrig orka hålla honom igen. Han samlade ihop tömmarna och ledde hästen bort från släden. Någon timme senare kom han in på lagårdsplan och mötte Rättaren som frågade vad som hänt. Jodå, släden hade gått sönder och stod uppe i skogen och hästen hade gjort sig lite illa. Ja, ja sa Rättaren. Ta traktorn och hämta den trasiga släden och släng på brännhögen! Hämta en ny släde på logen!

Pojken tog in hästen i stallet torkade honom med halm och hällde en flaska jodopax i såren och fick stopp på blodet. Sen satt han där i spiltan i halmen med hästen tills han lugnat ner sig och insåg att det kunde ha gått riktigt illa. Vad som skrämt hästen kunde han aldrig förstå. Han tog Volvon T31 och hämtade resterna av släden, som Rättaren sagt.

Dom blev rätt goda vänner med tiden, pojken och ackordshästen som hette 648:an.

Sedan jag kom hit och började träna med mina hästar har ridningen skett barbacka i alla gångarter. Balansen förbättras, rädslan försvinner och känslan av att rida ”på riktigt” ökar många hundra procent. Men samtidigt tar jag det också rätt lugnt i skogen och när underlaget är hårt eller när stigen är full med rötter som ligger ytligt och ökar risken för att hästen snubblar eller halkar. De har ju gått oskodda sedan slutet av augusti men verkats var nionde vecka. Senast noterade jag att hovarna växt mycket mindre än tidigare vilket beror på att de använder energi för att sätta en tät hårrem till skydd mot kyla och vind. De går ju ute dygnet runt.

Men när vi rider på stranden som är kilometerlång då finns det inget stopp på Sino och fort går det de första två hundra meterna sen blir det tyngre att springa i sanden. Men för ryttaren är det en häftig känsla att susa fram på en svart lusitano, eller en vit om det är Rapé. (Just nu surar vi båda på varandra då han inte vill låta sig hämtas i hagen lika lätt som tidigare. Får fundera på min attityd mot honom). I en modig stund släppte jag händerna och ”flög”.

Faller du av i farten så hamnar du antingen i Östersjön på ena sidan eller i sanden på den andra.

Men rider du barbacka måste du ju också komma upp när du ramlat av. Och då gäller det att kunna hoppa och häva dig upp med armstyrka och ett stadigt tag i manen. Det finns ju flera sätt att göra detta på. Ta sats och spring mot hästen från sidan och kasta dig upp på magen för att sen snurra sig rätt. Får hoppas att hästen står kvar när du hoppar. Sen kan du stå vid bogen, titta mot rumpan, ta tag i manen och hoppa upp, vända i luften och komma ner med benen på var sida om hästen (lite som gamla dykstilen i höjdhopp). Rakt bakifrån går också bra – bockhopp över svansen. Slutligen indianhoppet, bakifrån mot sidan som i gamla höjdhoppets saxstil. Kan göras med och utan pilbåge i handen. Jag tillstår gärna att jag inte klarat något av dessa upphopp. Så jag lever i tron att jag får gå hem om jag ramlar av hästen och inte hittar någon stubbe från vilken jag kan ta mig upp på hästen igen.

Å vad jag avundats stuntarna som aldrig haft det minsta besvär att hoppa upp på vilken häst som helst även i farten. Men så i dag när vi tränade voltige och balans lyckades jag springa in utmed longerlinan ta tag i manen på en va våra cirkushästar och fixa jämfotahoppet och komma upp på hästen med en sån fart att jag ramlade av med huvudet före på andra sidan. Jubel och skratt.

Men sammanlagt klarade jag tre upphopp på hästryggen, med lite kravel, till sittande ställning. Så en liten historisk dag i träningen var det.