För några år sedan hade jag möjlighet att i Norge delta i ett antal kurser i medlingsteknik. Det var en hel del teori och naturligtvis rollspel och andra övningar.  Den norska kursledaren använde sig av en teknik att minst två gånger om dagen låta oss reflektera i ca 30 minuter över vad som sagts eller spelats. Var och en av deltagarna skulle fundera över hur de nya kunskaperna kunde fasas in i det dagliga arbetet. Att reflektera innebar också att vi skulle fundera över om vi lärt oss nått nytt och hur det ställer sig i relation till de egna förväntningarna på kursen. För mig var det en ny upplevelse – att få tid att fundera utan att bli störd eller känna tvång att prestera ytterligare en sida i ett PM. Samtidigt fick jag under kursen insikt i hur viktigt det var att reflektera regelbundet över vad jag lärt och gjort. Hela processen är helt personlig och ingen kräver kontroll eller svar över slutsatserna från reflektionerna. Men att reflektera ledde till att de nya kunskaperna befästes och blev användbara.

När jag kom hem till jobbet prövade jag att införa någon timmes reflexion per vecka med mina arbetskamrater. Men det var stört omöjligt.  Målsättningen var att fundera över vad som varit bra eller kunde bli bättre efter en veckas arbete jämfört med vad som planerats i början på veckan. Men det kunde inte alls accepteras. I stället skulle någon presentera ett problem i jobbet som de andra kunde diskutera och finna alternativa lösningar till. Så i stället för att reflektera skulle det presteras. Efter en kort tid hade ingen längre tid att förbereda något och processen upphörde. Kanske lika bra det eftersom det inte längre handlade om att reflektera.

När vi tränat en hel vecka med hästar, i trapets, styrka och akrobatik är huvudet och kroppen full av nya upplevelser. Det är ytterst svårt att komma ihåg nya rörelser, delar av uppvärmningen, ridinstruktioner, positioner i trapetsen eller hur jag korrekt skall stå på händer. Tyvärr känns det ibland som om de misslyckade delarna i träningen befästs mer än de lyckade. Men förra veckan klarade jag fler övningar i trapetsen än tidigare trots att jag ännu inte på egen hand orkar ta mig hela vägen upp. Vi avslutar veckan ofta med en timmes krävande Power och så en timmes Stretch som till del gör ont men gott. Och sist på programmet sker en halvtimmes avslappning - och då får jag tid att reflektera över min vecka i en lugn och nedsläckt miljö, varmt påklädd. Det är underbart och ibland förflyttas jag lång bort från träningslokalen till barndomen eller någon geografisk lugn plats som jag besökt tidigare eller vill komma till.  En viktig del är att skapa fina bilder av hur en övning eller ett moment skall se ut och hur rörelsen mellan två moment skall ske.

En form av meditation kanske – men jag kallar det för att reflektera.